Konflikters eskalation
Inledning
Nedan presenteras ett av de viktigaste instrumenten som utvecklats
för konflikthantering: Friedrich Glasls konflikteskalationsmodell
(Glasl, 1982, 1997, 1999). Den konflikttrappa Glasl presenterar beskriver
ingående hur konflikter eskalerar i nio steg. Glasl utvecklade modellen
genom att intervjua parter i konflikter, med särskild tonvikt på
vilka händelser de upplevde som avgörande vändpunkter i
konfliktförloppet. Han frågade hur situationen var före
och efter dessa vändpunkter och kunde härigenom identifiera
nio tydliga steg som tycktes vara av allmängiltig betydelse. Stegen
i konflikttrappan definieras av de normer som styr hur parterna i en konflikt
beter sig mot varandra. Sådana föreställningar om hur
man bör bete sig mot varandra och om vilka medel som är tillåtna
i interaktionerna finns normalt i alla sociala sammanhang, även om
det kan kräva mycket eftertanke för att formulera dem i ord.
Under loppet av en konflikteskalation förändras dessa normer
stegvis. Varje steg har dessutom typiska mönster för hur parterna
ser på varandra, vilken stämning som dominerar, hur gruppdynamiken
inom parterna fungerar, m.m.
Konflikttrappan är dels ett viktigt diagnosinstrument som kan ge
en konfliktlösare ledtrådar till hur konflikten bör hanteras,
dels ett pedagogiskt instrument som gör det lättare för
oss alla att bli medvetna om hur vi kan undvika konflikteskalation.
Jag har nedan sammanfattat Glasls beskrivningar av de olika stegen
i trappan. Texten följer mycket nära Glasls framställning,
även om den är avsevärt förkortad. I tabell
1 (pdf) har jag gjort en översikt av de nio stegen, i form av
nyckelord organiserade efter ABC-modellen (se Konfliktkunskapens ABC).
Steg 1: Hårdnande
ståndpunkter
Det första steget i eskalationstrappan skiljer sig inte mycket från
det vardagliga mönstret för socialt umgänge. I någon
fråga, eller i någon relation, uppträder en oförenlighet
eller frustration som visar sig svår att övervinna. Problemen
består, och leder till irritationer. Parterna blir återkommande
påminda om att det finns en blockering i en viss fråga. Vad
som tidigare varit åsikter kristalliserar till ståndpunkter
och antar förstelnade former. De inblandade parternas ståndpunkter
befästs och börjar upplevas som oförenliga med varandra.
Det bildas spontana grupperingar som sympatiserar med den ena eller andra
ståndpunkten eller som enas mot en annan ståndpunkt. När
detta mönster upprepas bildas så småningom en hud
kring dessa sympatisörsgrupper som innesluter och utesluter olika
personer.
Huden verkar som ett filter som inte släpper igenom alla
intryck. Parternas varseblivning av saker och händelser snedvrids
beroende på vilken person eller grupp som är inblandad. Negativa
intryck av motparten bekräftar den bild man gjort sig. Dessa tillmäts
extra betydelse, medan positiva intryck inte fastnar i medvetandet. Parterna
utvecklar en skarpare blick för allt som skiljer de olika grupperna
från varandra.
Rollförväntningarna på de enskilda personer som brukar
ta initiativ blir mer utmejslade så att de lotsas in i ett uppträdande
som blir mer ensidigt och och med allt mer fasta funktioner i gruppen.
Genom upprepade erfarenheter av konfrontationer uppstår ett mönster
för krisbeteende, som så småningom inställer sig
självt vid spänningssituationer och som blir invant och beprövat
för de inblandade. Parterna känner igen friktionerna som något
bekant. De är dock fortfarande övertygade om att de genom ansträngningar
och självhävdelse kan hantera verkningarna av friktionerna så
att de kan återgå till normal verksahet.
Återkommande friktioner och spänningar upplevs som tids- och
energiförlust, som onödigt motstånd. Medvetenheten om
det ömsesidiga beroendet mellan parterna ökar: ena sidan kan
inte handla självständigt utan att påverka eller påverkas
av den andra sidan. Parterna upplever att de inte kan komma förbi
varandra, att deras målsättningar i många avseenden skiljer
sig åt.
Den subjektiva upplevelsen av att glida utför visar parterna att
de inte har kontroll över umgänget med varandra och över
formerna för problemlösning. De känner att det kräver
behärskning att lösa problem gemensamt.
Den skärpta uppmärksamheten leder till en viss förväntningsstämning:
man väntar på nästa incident. Parterna bemödar sig
dock att inte låta störningarna bli regel och att inte låta
spänningarna växa.
Den skärpta uppmärksamheten och nödvändigheten av
ansträngningar för att inte glida utför i konfliktskeendet
ökar parternas ambivalens gentemot varandra. Vid störningar
uppkommer misstanken om att det kanske ligger djupare orsaker bakom svårigheterna.
Till en början förkastas denna misstanke, men den återkommer
och blir starkare vid varje ny incident. Av och till uppkommer tvivel
på att motparten riktigt uppfattar den egna goda viljan. Parterna
är dock ännu övertygade om att de kan hantera problemen
med rationella medel, genom förnuftsmässig argumentation.
Spänningen leder både till en ökad retlighet och till
att parterna kan uttrycka sig mindre fullständigt och tydligt än
tidigare.
Kommunikationen mellan parterna är, enligt transaktionsanalysens
terminologi, komplementär, d.v.s. man talar till varandra som likvärdiga
parter. Om det uppkommer korsade kommunikationsvägar (t.ex. att en
part talar som en förälder som läxar upp ett barn) försöker
parterna rätta till detta.
Tröskeln till steg 2: På steg 1 strävar parterna
efter att bevara renhåriga regler och inte tillåta att polarisering
uppstår. När en part tappar tron på möjligheten
att komma vidare med renhårig argumentation och börjar ta till
manipulativa argumentationsknep tas steget över tröskeln till
steg 2. På steg 2 ser parterna de nedan nämnda taktiska knepen
som tillåtna vapen.
Steg 2: Polarisering
och debatt
Parterna hamnar på steg 2 efter att ha upplevt rak argumentation
som resultatlös. Parterna intar nu mer rigorösa hållningar
och skyr inte hårda verbala konfrontationer. De använder allt
starkare medel för att driva igenom sina ståndpunkter.
På steg 1 var parterna orienterade mot att upprätthålla
eller återgå till en samarbetsrelation. På steg 2 vacklar
parterna mellan samarbete och konkurrens. Å ena sidan ser parterna
de gemensamma målen och intressena, å andra sidan framträder
de enskilda parternas intressen och idé er mer i förgrunden,
och upplevs som konkurrerande.
Den skärpta medvetenheten om egenintresset skapar samhörighetskänslor
inom parterna, och leder till stegrad självkänsla. Detta kan
leda till självförhävelse och arrogans. Parterna är
nu starkt fixerade vid de ståndpunkter de intagit. Försvaret
av dessa ståndpunkter blir en prestigesak: parterna tror att deras
intressepositioner som helhet är beroende av hur framgångsrikt
de företräder sina ståndpunkter i enstaka sakfrågor.
Detta transformerar konflikten till att handla om status och prestige.
Nu finns det två framträdande frågor: Vilken är
den bästa ståndpunkten? samt Vem företräder
sina ståndpunkter bäst? Parterna agerar här utifrån
medvetenheten om att eftergifter i sakfrågan kan ha negativa effekter
på deras sociala position, makt och anseende. Det blir allt viktigare
att samla på taktiska fördelar i relation till motparten.
Karakteristiskt för interaktioner i steg 2 är att parterna börjar
använda kvasi-rationella argument:
Strider om orsakssamband, som egentligen går ut på
att undgå egen skuld.
Extrema slutledningar av motpartens utsagor: man drar ut konsekvenser
in absurdum och behandlar motpartens argument i tillspetsad form.
Man suggererar sammanhang mellan stridsfrågan och andra aspekter,
så att sakfrågan inte kan diskuteras för sig.
Man appellerar till tankevanor som gynnar den egna ståndpunkten
(hos oss har vi alltid sagt att. . .) eller citerar erkända
auktoriteter på sätt som stöder en själv.
Man ställer motparten inför ett krasst dilemma, med tillspetsade
alternativ för att få motparten att gå med på den
gyllene medelvägens kompromiss.
Dessa taktiker skärper positionerna och provocerar polarisering i
tänkandet liksom i relationerna mellan parterna. Dessa metoder kallas
kvasi-rationella då de syftar till att påverka motpartens
känslor genom:
emotionell avledning: oviktiga aspekter i motpartens beteende el.
argumentationskedja blåses upp och angrips därefter. När
man så sågat av dessa aspekter framställer man det så
att motparten är slagen över hela linjen.
att provocera fram extrema, känslomässiga utbrott: med
rationella argument kan man röra vid motpartens djupa
känslor och heliga värden, och på så
vis provocera fram starka, obehärskade reaktioner. Dessa kan sedan
utnyttjas som en svaghet.
att först angripa motparten direkt för att skapa osäkerhet
hos motparten, sedan ta upp sakfrågor. Motparten är då
ur balans, eller har förlorat trovärdighet hos tredje part.
att använda känsloladdade begrepp som är mångtydiga,
appellerar till fördomar, leder till känsloblockeringar hos
motparten, etc. Detta kan också användas som manipulation av
motpartens känslor.
Parterna aktar sig för att genom oförsiktighet dra på
sig nackdelar. De följer motpartens agerande med misstroende, och
räknar med att motparten använder sakargument i syfte att framställa
sin egen position i gynnsam belysning och för att vinna övervikten.
De hoppas att små, relativa överlägen ska ge dem möjlighet
att påverka motparten. I praktiken innebär dock dessa små
övertag (som ofta inte har med sakfrågorna att göra) att
motpartens irritation ökar. Interaktionen handlar allt mer om att
återställa förlorad jämvikt, både i sakfrågor
och i positioner. Man går inte längre ur vägen för
konfrontationer eftersom dessa bevisar för en själv och för
motparten att man verkligen är engagerad i saken och inte utan vidare
tänker ge sig.
Vissa konfliktbeteenden etableras som mönster, genom att de tjänar
till att få utlopp för uppdämda spänningar. Effekten
är dock att de bara leder till ökad spänning mellan parterna.
Konfliktbeteendena fyller en ventilfunktion, men lämnar det ursprungliga
problemet olöst. Denna inlärning av konfliktbeteenden
gynnar uppkomsten av mentala bilder av det förflutna. Parterna kommer
lättare ihåg motpartens beteende när de lärt sig
hur det kan pareras. Dessa bilder växer gradvis fram till kliché
artade bilder av typiska beteenden hos motparten. Dessa är
dock inte ännu, som i steg 4, generaliserade och totaliserade stereotyper
av parterna.
Växande misstroende kompenseras med stärkt egenvärdeskänsla.
I detta tidiga skede av eskalationsprocessen handlar det främst om
att imponera på motparten, inte att kontrollera den.
Samtal blir debatter. Brott mot rådande normer tas upp och läggs
motparten till last. Parterna ser inte varandra längre (medvetet
el. omedvetet) som likvärdiga, utan strävar efter få övertag
över varandra.
I transaktionsanalysperspektiv uppträder här allt oftare korsade
relationer i kommunikationen (moraliserande, klagande). Parterna märker
hur deras handlingar besvaras med reaktioner där motparten vill profilera
sig som överlägsen.
Parterna beter sig på ett sätt som inte motsvarar de verkliga
avsikterna, utan som tjänar till att bygga en fördelaktig fasad.
Kommunikationen mellan parterna blir därigenom allt mer mångtydig
och svårtolkad.
Allt detta leder till en förstärkning av de eskalationspådrivande
mekanismerna: allt fler stridsfrågor dras in; frågor kring
orsakssamband görs för att skuldbelägga motparten; parterna
förenklar orsakssambanden allt mer.
Tröskeln till steg 3: På steg 2 anstränger sig
parterna för att inte förbruka motpartens intresse för
att upprätthålla relationen. Motparten får inte frånkännas
rätten att ge svar på tal och rättfärdiga sig själv.
När en av parterna anser att de inte tillerkänns denna rätt
eskalerar konflikten till nästa steg. Klivet över tröskeln
är när man agerar utan att konsultera motparten, så att
motparten ställs inför fullbordat faktum. Tröskeln är
rädslan för den acceleration av konfliktförloppet som sammanhänger
med att parterna övergår från ord till handling.
Steg 3: Handling
i stället för ord!
På steg 3 förlorar parterna tron på att diskussioner
leder vidare, nu återstår bara handling. Tyngdpunkten ligger
nu vid konkurrens, medan ambitionen att återgå till samarbete
sjunker i bakgrunden. Förväntningarna är paradoxa: för
egen del är parterna inte beredda att ge efter, ändå förväntar
de sig att motparten ska ge efter för påtryckningar. Själva
visar de upp styrka och självsäkerhet, men förväntar
att motparten ska tröttas ut och ansluta sig till sina motståndares
åsikter.
För parterna handlar det nu främst om att bromsa motpartens
försök att nå sina mål, samt att driva igenom de
egna avsikterna. Man tar därvid motståndet för givet.
Först på steg 6 försöker de på allvar knäcka
motpartens motstånd. Uppgörelsen flyttar på steg 3 från
argumentation till det aktiv handling, vilket ger en viss illusion av
framsteg.
Känslan av att vara blockerad av motparten bestämmer nu interaktionens
klimat. Det är uppenbart att parterna är beroende av varandra.
Detta ömsesidiga beroende vill parterna ersätta med ett ensidigt
beroende, så att man kan dominera motparten.
Inom gruppen uppstår ett tryck att upprätthålla konformitet
och enighet. Konformitetstrycket leder till onyanserade kognitioner, känslor
och intentioner. De som inte fogar sig blir marginaliserade. Också
känslan av att gemensamt vara blockerade bidrar till en ökad
samhörighetskänsla. Så snart dessa känslor intar
en viktig plats i parternas inre liv blir de oförmögna att med
känslan leva sig in i motparten. Verkligt intresse för den andra
sidans tankar och intentioner försvinner.
Parternas symbolbeteenden får en viktig betydelse, t.ex. jargong
och facktermer, som tydligt avgränsar parterna från varandra.
Verbal kommunikation ses inte längre som funktionell. De verbala
taktiker parterna börjat använda gör att man inte kan lita
på att olika personer menar vad de säger. Handlingar har fördelen
att de är ensidiga, och därför kan de följa på
varandra i snabbt tempo. Konfliktförloppet blir därför
snabbare. Tyngdpunkten i kommunikationen förskjuts mot icke-verbal
kommunikation. Parterna hänvisas till sina egna tolkningar av motpartens
beteende. Det är egentligen omöjligt att ur här-och-nu-handlingar
dra slutsatser om långsiktiga avsikter, men eftersom parterna hänvisas
till att tolka beteenden ökar risken för feltolkningar. Dessa
feltolkningar är svåra att korrigera p.g.a. bristen på
verbal kommunikation.
Icke-verbala signaler ses som mer trovärdiga än ord, eftersom
orden lättare kan förställas. Om det finns diskrepans mellan
verbala och icke-verbala budskap litar man på det senare. Om det
finns flera möjliga tolkningar tenderar man här att välja
den mer pessimistiska.
Parterna kommer på detta steg lätt i en låst situation,
ingen kan gå varken framåt eller bakåt av rädsla
att bli feltolkad, eller göra något som kan användas mot
dem. Frestelsen är då stor att ändra maktbalansen genom
att utvidga den sociala ramen och dra in fler i konflikten.
Parterna är inte längre i stånd att överblicka, styra
och kontrollera sina reaktionssätt på ett ändamålsenligt
sätt. De betraktar sig inte längre som fullt ansvariga för
följderna av sina handlingar. Detta ger upphov till en demoniserad
zon, d.v.s. en växande del av konfliktförloppet för
vilken alla inblandade parter förnekar ansvar.
När ord ersätts med handling är vägen tillbaka svårare
än förut. Situationen är mer komplex och svårare
att styra. Med avskuren kommunikation isoleras parterna från varandra
och utvecklar ett eget liv.
Tröskel till steg 4: När parterna övergår
till förtäckta personliga angrepp på motparten: motpartens
identitet, förhållningssätt, position, och relationer
till utomstående angrips (men inte öppet). Dementerbart
straffbeteende (förklaras nedan).
Steg 4: Värnad
image och koalitioner
På steg 4 handlar det om vinst eller förlust snarare än
om enskilda sakfrågor. Varje part strävar efter att säkra
sin psykiska existens, och inte låta sig tryckas ned av motparten.
Fientliga hållningar är tydligt märkbara på alla
sidor.
Parternas tänkande rör sig nu i dualiteter, svart eller vitt,
för eller emot, sanning eller lögn, rätt eller fel. De
egna ståndpunkterna upplevs som motsatta till andra sidan. Vad motparten
är, tänker, känner och vill upplevs som negativformen av
den egna sidan. Detta stegrar den för steg 3 karakteristiska inskränkta,
stela och hänsynslösa hållningen till fanatism. Det man
tänker ska man direkt omsätta i handling, och inte väja
för uppoffringar. Fanatikern uppträder så kraftfullt därför
att att han inskränker sig till några få synpunkter som
isoleras ur sammanhanget och drivs med all kraft.
Huvudbekymret är nu omsorgen om det egna ryktet.
På 4:e steget kristalliserar sig bilderna av motpartens typiska
taktik, tankebanor, beteendemönster, o.s.v. till helhetsbilder av
motparten. Ytterligare egenskaper fogas till, och det uppstår en
konsistent gestalt av motparten. En fixerad stereotyp bild
uppstår som inte längre låter sig korrigeras av andra
erfarenheter. Dessa stereotyper har en attraktionskraft i sin funktion
att underlätta orienteringsförmågan i det allt mer komplexa
konfliktlandskapet.
Stereotyptänkande innebär tänkande i kollektiva egenskaper.
Individen ses i första hand som en särskild art,
som en gruppmedlem, som i den egenskapen har vissa karakteristiska egenskaper.
Individer bedöms inte efter de direkta erfarenheter man gjort av
dem, utan antas ha vissa karakteristiska egenskaper (t.ex. opålitliga,
arroganta, inkompetenta, veliga) bara för att de tillhör en
viss part.
Den negativa fiendebilden omfattar huvudsakligen vad motparten är
i stånd att göra, motpartens styrka och effektivitet, men sträcker
sig på steg 4 ännu inte till att omfatta motpartens grundläggande
moraliska kvaliteter.
Nedvärderingen av motparten tillåter eller medför en uppvärdering
av den egna sidan. De polariserade antitetiska stereotyperna av båda
sidor laddas upp och leder till en uppdämd spänning som strävar
efter urladdning i interaktioner. Parterna vårdar sin självbild,
och är angelägna att omvärlden ska se dem som de själva
ser sig. Parterna anstränger sig för att inte behöva revidera
sin självbild.
De fixerade bilderna står nu mellan parterna när de möts,
och de är inte i stånd att se varandras verkliga egenskaper.
Ingen av parterna känner igen sig i motpartens bild av dem. Motpartens
bild av en själv avvisas och bekämpas eftertryckligt, samtidigt
som man försöker trycka på motparten ens egen bild av
denne.
I denna fas måste parterna anstränga sig mycket hårt,
även i samtal med tredje part, för att över huvud taget
kunna nämna någon positiv egenskap hos motparten. Parterna
generaliserar över sina erfarenheter av motparten Människor
av den sorten går inte att förändra! De är obildbara!
De har slutat se motparten som förmögen till utveckling.
Genom stereotypiseringen tränger parterna in varandra i roller som
är svåra att slinka ur. Den ena parten provocerar (omedvetet)
in den andra parten i beteenden som ofrivilligt bekräftar den ena
partens fiendebild.
Båda parter anser nu att de bara reagerar på motpartens
beteende. De ser sitt eget beteende som ett resultat av motpartens förhållningssätt,
och frånkänner sig därför ansvaret för konfliktens
utveckling.
På detta steg söker konfliktparterna målinriktat efter
luckor i de rådande normerna för att kunna tillfoga motparten
obehagligheter. Fasen präglas av legala, men ovänliga
handlingar. Det handlar inte längre så mycket om att
maximera sina egna fördelar som att maximera motpartens obehag.
Typiskt beteende är dementerbart straffbeteende. Det
innebär att en konfliktpart förhåller sig så att
de värderar, tilltalar och provocerar motparten enligt sin egen stereotypa
bild, men samtidigt undanhåller motparten möjligheten att reagera
fientligt på detta. Detta kan ske genom att formellt inte bryta
mot normerna, men genom antydningar, dubbelbottnade kommentarer, ironi,
o.s.v. ändå klart och tydligt kränka motparten. Formen
och innehållet i budskapen och beteendet avviker starkt från
varandra. Detta beteende tillåter att man förnekar illasinnade
avsikter, men ändå lever ut aggressiviteten. Motparten börjar
i en sådan situation genast planera sin hämnd, och konflikten
eskalerar snabbt.
Parterna söker här aktivt stöd från omgivningen.
Särskilda aktioner görs för att förbättra den
egna imagen i omgivningens ögon, och därigenom rekrytera stöd.
Konfrontationer genomförs med avsikt offentligt, i syfte att värva
sympatisörer. Härvid försöker man dels överföra
sin självbild till andra genom erbjudanden, löften och förespeglingar,
dels sprida sin fiendebild genom insinuationer, avslöjanden, etc.
som ska försämra motpartens image. Detta leder till rykteskampanjer
och image-spioneri, d.v.s. att parterna genom att studera
utomståendes reaktioner försöker luska fram deras inställning.
Riktade aktioner för att skapa koalitioner är typiska för
steg 4. Dessa har ofta symbiotisk karaktär, d.v.s. de är inte
tillfälliga allianser, eller koalitioner mellan autonoma parter,
utan präglas av symbiotiska bindningar där individerna känner
sig beroende av symbiosen för att kunna tillfredställa sina
behov.
Sakfrågorna sjunker undan, och de ömsesidiga relationerna står
i förgrunden. Parterna koncentrerar sig på att påverka
motparten själv, och angriper motpartens identitet, allmänna
förhållningssätt, position och relationer till utomstående.
Konflikten beror nu i parternas ögon på motpartens egenskaper,
inte på sakfrågemotsättningar. Medvetenheten om det ömsesidiga
beroendet är nu akut, och parterna värjer kraftigt sig mot det.
Konflikten handlar allt mer om makt.
Kommunikationen består till stor del i förtäckta varningar,
som tillåter mottagaren att förstå deras innebörd
utan att dock förlora ansiktet.
Upplagrad spänning och en känsla av blockering och vanmakt leder
till att parterna avreagerar sig genom att direkt angripa varandra.
Tröskeln till steg 5 utgörs av insikten i att konflikten
eskaleras betydligt om ena parten provocerar fram en ansiktsförlust
för motparten. Om någons ära (anseende) avsiktligt, målmedvetet
och upprepat kränks, särskilt om det sker offentligt, så
att motparten förlorar ansiktet, går konflikten in i steg 5.
Steg 5: Ansiktsförlust
Ansiktsförlust är en djupgående och dramatisk händelse.
Den leder till en aha-upplevelse hos konfliktparterna, där
det plötsligt uppstår en känsla av att man totalt genomskådar
den andra parten. Ansiktsförlust innebär en total revidering
av bilden av den andres identitet. Ansiktet utgörs av
det sociala värde en person el. grupp kan göra anspråk
på. Att bevara ansiktet innebär att man kan ta social och moralisk
respekt i anspråk för sig själv. Ansiktet
är s.a.s. ett socialt lån, som man får åtnjuta
så länge man visar sig värdig. Härigenom är
man för sin sociala status beroende av omvärlden.
Ansiktsförlusten leder inte till att nya egenskaper fogas till den
tidigare identitetsbilden, utan att det uppstår en radikalt annorlunda
identitetsbild. Parterna upplever att de gör sig av med en illusion:
de var helt annorlunda redan från början. Både
motparten och konfliktförloppet framstår nu i ett nytt ljus.
Incidenter som utspelade sig för länge sedan koms nu ihåg
och får en ny betydelse. Man upplever att tidigare beteendemönster
i ljuset av den nya insikten plötsligt blir begripliga
och logiskt konsistenta. Känslan av att motparten hela tiden följt
en oärlig strategi stärks. Plötsligt föll fjällen
från mina ögon. Jag förstod att det som hände på
mötet i januari var ett led i deras försök att manipulera
oss. Redan under våra långdragna diskussioner för två
år sedan var deras målsättning klar. Detta genomskådar
jag först nu.
I 5:e steget ersätts de diskrepanser och tvetydigheter som rådde
i steg 3 med entydighet, därför att de tolkas enligt
ett nytt tolkningsschema.
Parterna upplever nu inte bara överlägsenhet och underlägsenhet,
utan himmel och helvete, änglar och djävlar. Positionerna
som parterna upplever överstiger nu normala mänskliga mått.
I 5:e steget utvidgar sig självbilden till en (falsk) identifikation
med den egna ljuspersonligheten, med det egna högre jaget.
Fiendebilden rör sig i de subhumana regionerna, antar animaliska/bestialiska
och demoniska drag. Perceptionen totaliseras. Det handlar inte längre
om vissa störande beteendemönster hos motparten, utan om dennes
grundläggande moraliska väsen. Konflikten ideologiseras, d.v.s.
betraktas som en konflikt mellan heliga värden.
Det brutna förtroendet leder till negativa förväntningar.
En händelse räcker för att bevisa riktigheten i
negativa förväntningar, medan det krävs många
händelser för att övertyga om att motpartens beteende kan
tolkas positivt. Ingen av parterna vill visa motparten förtroende
av rädsla för att bli missbrukade. Förtroendebevis ges
bara på prov, förbundna med villkor, efter det att motparten
gjort en entydigt gest om en utsträckt hand.
Med demaskeringens aha-upplevelse uppkommer en äckelkänsla
och avsky hos parterna. Parterna har kroppsliga obehagskänslor inför
varandra, och kan t.ex. ha svårt att äta en måltid tillsammans.
Parterna är beredda till stora uppoffringar för att återupprätta
sitt ansikte och återvinna social respekt och erkännande.
Strävan efter social rehabilitering blir ofta första prioritet,
och väcker intrycket av besatthet. För utomstående kan
denna besatthet vid offentliga ursäkter etc. framstå som obegriplig.
Genom ansiktsförlusten vänder sig hittillsvarande sympatisörer
från huvudaktörerna. Dessa undviks och får allt svårare
att prova sina perceptioner mot objektiva utomståendes uppfattningar.
Interaktioner: nu angrips motpartens ansikte öppet. En ansiktsförlust
leder till motangrepp som syftar till att visa att det är den andra
parten som saknar moral. Eftergifter framstår som hotande för
den egna själsliga existensen.
Inom parterna utvecklas de befintliga symbiotiska relationerna ytterligare
ett steg genom skuld-symbios. Genom gemensamma angrepp som
syftar till att få motparten att förlora ansiktet genom metoder
som inte alltid kan rättfärdigas blir individerna medbrottslingar.
Den sammanhållning som resulterar av detta är svår att
bryta upp eftersom den sammanhållande kraften är rädsla.
Personerna är beroende av varandras skydd.
Motparten och den av denne företrädda saken likställs i
etiskt hänseende. Eftersom motparten ses som omoralisk är också
alla motpartens handlingar omoraliska. Konfliktparterna har helt förlorat
tron på motsidans integritet vid sökandet efter en lösning
på stridsfrågorna.
Tröskeln till steg 6 är inte alls lika avskräckande
som till steg 5. Klivet över tröskeln består i att parterna
börjar ställa ultimatum, utfärda strategiska hot.
Steg 6: Strategiska
hot
På steg 6 söker sig parterna allt mer till extrema hotstrategier
för att utöva inflytande över varandra. Strategiska hot
ska skiljas från steg fyras straffbeteende. Det senare syftar till
att släppa ut uppdämda känslor, och ger uttryck för
ilska över motpartens beteende. Hotstrategierna syftar i stället
till att tvinga motparten i en viss riktning, och skyr inte radikala medel
för att avskräcka motparten.
Faser i hotstrategiernas utveckling:
1. Till en början uttalar parterna ömsesidiga hot för att
visa att de inte ger efter. Den som hotar vill a) skapa uppmärksamhet
för sig själv och sin sak; b) demonstrera sin autonomi och sin
förmåga att ställa villkor; c) genom sanktionshot understryka
giltigheten av en bestående norm och få motparten att bete
sig enligt denna.
2. Senare blir hoten mer bestämda, entydiga och beslutsamma. Parterna
binder sig vid vissa uttalanden och kan inte längre dra sig tillbaka.
3. I tredje steget formuleras hoten ultimativt, motparten ställs
i en ja-eller-nej-situation.
Kontrollen över konfliktsituationen blir allt svårare att upprätthålla
eller helt omöjligt. Faran för en språngvis utvidgning
av konflikten är nu mycket stor.
Den hotande parten ser sina egna fordringar; ser sitt hot som en
avskräckningsmanöver för att hindra motparten att använda
våld; samt ser hotet som en demonstration av beslutsamhet och trovärdighet.
Den hotade parten ser de skadeverkningar som skulle följa
på att ge vika; ser en stark provokation - ett angrepp måste
förebyggas med ett vedergällningshot; hyser tvivel på
motpartens trovärdighet, ser hotarens sanktionspotential.
Den hotande parten ser bara fordringarnas betydelse för sig själv,
och kan inte föreställa sig hotens verkningar på motparten.
Den hotade parten ser bara sina egna skadeverkningar vid olika handlingsalternativ,
och känner inte till den hotande partens taktiska intentioner.
I detta skede råder stark stress, det kostar mycket ansträngning
att överväga beslut noga och tänka på långsiktiga
följder.
Parterna utsätts allt mer för konfliktens rävsax:
Å ena sidan blir den sociala arena allt större, mer
oöversiktlig och komplex, å andra sidan blir den totala sociala
situationen ständigt mindre kontrollerbar och styrbar. Den demoniserade
zonen av oavsiktliga (och omedvetna) konsekvenser av handlingar
växer och blir större än det område parterna behärskar.
Detta leder till stora spänningar då parterna inte kan överblicka
konsekvenserna av sitt eget handlande, men de görs ändå
av motparten ansvariga för dessa konsekvenser.
Å ena sidan blir stridsfrågorna mer komplexa och tyngre.
Även om inga nya frågor tillkommer längre stelnar ståndpunkterna,
och parterna vägrar behandla andra frågor än sina egna,
och vägrar hantera dem på något annat sätt än
de själva vill. Å andra sidan begränsar parterna varandras
besluts- och handlingsmöjligheter allt mer.
Parterna lämnar allt mindre tidsutrymme för motparten
att överväga beslut, å andra sidan kräver besluten
allt mer tid för att konsekvenserna blir allt allvarligare, mer svåröverskådliga
och komplexa.
Agerandet styrs allt oftare av panikimpulser, vilket verkar destruktivt
på parternas självbilder. Parterna blir allt mer benägna
att satsa allt på ett kort. En av de mest verksamma strategiska
hoten för de maktlösa är att gå till
massmedia med sin version.
Spelet med motpartens rädsla är ett av de fatala fenomenen på
6:e steget. Rädsla leder till mer irrationella beteenden, som parterna
tappar kontrollen över. Hoten formuleras i syfte att få total
kontroll över motparten. Den hotade upplever sig dock som inträngd
i ett hörn. Vanmaktskänslan väcker ofta en besinningslös
vrede.
Till grund för hotstrategierna finns ett paradoxalt tänkande.
Det uttalade hotet ska leda till att motparten avstår från
en våldshandling. För det mesta utgår den hotande parten
från att de måste hota med våld för att inte behöva
använda just detta våld. Om denna avskräckning ska vara
verksam måste den hotande dock räkna in motpartens ogynnsammaste
reaktionssätt i sanktionskalkylen. Hotstrategier utgår därför
alltid från den värsta möjligheten. Härigenom leder
hotstrategin ofta till just det scenario man ville förhindra.
Ibland utfärdas ett ultimatum som omöjligt kan uppfyllas av
motparten endast i syfte att rättfärdiga en aggressiv handling.
Den hotade parten tenderar att se ett ultimatum som ett alibi för
aggressiva avsikter.
Hotens trovärdighet är av kritisk betydelse. Om den hotade parten
inte tar hotet på allvar och visar detta offentligt, tvingas hotaren
att utföra sitt hot för att bevara sin trovärdighet i framtiden.
Utförandet av hoten är en förutsättning för att
hotstrategin ska fungera. Denna dynamik eskalerar konflikten ytterligare.
Parterna söker stärka sin trovärdighet genom att binda
upp sig själv: Fordringarna kan ställas med stark patos, så
att alla förstår att det inte finns någon väg tillbaka.
Man kan på olika sätt offentligt begränsa sina egna alternativa
handlingsmöjligheter. Trovärdigheten kan också stärkas
genom att portionera ut aggressiva handlingar i mindre doser som trappas
upp. På motsidan uppfattas detta som bevis för de aggressiva
avsikterna, vilket provocerar motvåld. Genom att binda upp sig själv
reducerar parterna starkt sin egen frihet.
På steg 6 växer de aggressiva handlingarna okontrollerat. Konfliktparterna
kan inte längre kontrollera vare sig situationen som helhet eller
sitt eget beteende. Under den tilltagande stressen disintegrerar ofta
parterna till mindre enheter, som gör att även övergripande
överenskommelser mellan huvudaktörerna inte förmår
stoppa våldshandlingarna. Tvärtom, de numera självständiga
våldsmaskinerierna ser närmanden mellan ledarna som hot mot
sin egen existens.
Tröskeln till steg 7 består i rädslan för
konsekvenserna om hoten omsätts i handling. Klivet över tröskeln
tas när man sätter aktioner i verket som syftar till att oskadliggöra
motpartens sanktionsförmåga. Hotstrategierna fungerar bara
så länge parterna tror på viljan att förhindra en
ännu större mått av våld. Dynamiken i steg 6 driver
dock parterna att gå över tröskeln. Hot eller ultimatum
som inte lämnar utrymme för en reaktion utgör tröskeln.
Man väntar inte längre på ett svar.
Steg 7: Begränsade förintelseslag
Hotstrategierna i steg 6 har slagit sönder parternas säkerhetskänsla.
De tenderar att se motparten som kapabel till vad som helst. Varje part
ser nu i första hand till att trygga den egna existensen. Alla andra
avsikter betraktas med misstro. Motparten ses bara som en hindrande faktor
som står i vägen för en problemlösning. Därför
måste motparten skakas i sin existens genom målinriktade doserade
slag. Det går inte längre att föreställa sig en lösning
där motparten över huvud taget finns kvar. Någon slags
gemensam ansträngning att lösa situationen är djupt
motbjudande.
Fiendebilden har nu förändrats. Fienden ses inte längre
som bärare av några mänskliga värden, motparten har
ingen mänsklig värdighet som i någon form ändå
måste respekteras i attackerna. Parterna upplever varandra som ting,
obesjälade, livlösa objekt. Fienden manipulerar utan några
moraliska skrupler, och kan i värsta fall förintas. Språkbruket
fylls av ord som oskadliggöra och utrota,
som om det handlade om en insektssvärm.
Parternas handlingsutrymme är kraftigt inskränkt, och de försöker
genom attacker visa att de är handlingsförmögna. Attackerna
kommer ofta utan förvarning, men slår inte mot vad som helst.
Framför allt attackeras motståndarens sanktionsmakt. Det handlar
ännu inte om förintelse, utan om oskadliggörande. I organisationer
kan det t.ex. handla om organisationens finansiella position, legalitet
och kontrollfunktioner.
Genom pessimistiskt förutseende tenderar parterna att
uppfatta den hotpotential de vill förinta som större än
den faktiskt är. Häri ligger en stor utvidgningsrisk, eftersom
den andra parten ser slagen som överdrivna eller extrema. Vedergällningar
följer, som i sin tur uppfattas som oproportionerliga.
Möjligheten att förstöra motpartens resurser ger konfliktparterna
en surrogat tillfred ställelse. Den blockerade vilja kan få
ett utlopp, och man kan få uppleva en känsla av makt i sin
vanmaktssituation. Den andra sidans förluster bokförs som egna
vinster, även om de inte egentligen ger några egna fördelar.
Att skada motparten ger nu tillfredställelse i sig. De egna målen
försvinner i bakgrunden, och man är beredd att ta egna förluster
på köpet om bara motparten lider större skador.
Parterna retar och provocerar varandra ständigt med avsikt. Skadeglädjen
inspirerar till nya manövrer. Känslovärdena har blivit
omvända: Skadeglädjen innebär att motståndarens förlust
blir en egen vinst som kan överskugga det egna lidandet.
Motivationen handlar om att slå ut motståndarens stridsförmåga,
och själv överleva. På 6:e steget leder hotstrategierna
till uppkomsten av makttänkande. På 7:e steget behärskas
förloppet av makttänkande. Man vill uppnå överlägsenhet
för att långsiktigt kunna blockera motståndaren.
Kommunikationen är ensidig, parterna bryr sig bara om hur de kan
uttrycka sitt budskap. De bryr sig inte om hur det tas emot, och
kanske t.o.m. vägrar lyssna till reaktionerna. Hotstrategierna på
steg 6 förutsätter att man kommunicerar så mycket att
man vet om motparten avvisar eller accepterar ens ultimatum. Hot i kombination
med omedelbart avbrott i kommunikationen hör hemma på steg
7.
Signaler om de-eskalering eller ett slut på konflikten uppfattas
inte längre. Ibland förstörs medvetet kommunikationskanalerna.
På detta steg förkastas eller angrips etiska normer om de upplevs
stå i vägen. I tidigare skeden har man utnyttjat luckor i normerna,
nu kastas de helt åt sidan. I makrokonflikter gäller i detta
stadium en helt annan rättsuppfattning, nämligen krigsrätt.
Jmf. t.ex. terroristorganisationen RAF som ville bli betraktade som en
krigförande part, ej underställd grundlagar, o.s.v. Även
i konflikter på meso- och mikronivå sätts de vanliga
normer ur spel, och parterna faller in i ett kvasi-krigsrättstänkande.
Grundinställningen till konflikten har ändrats radikalt. Parterna
är nu medvetna om att det inte finns något att vinna längre.
Man jämför skador: om mina förluster är stora ska
åtminstone motparten också lida stora förluster.
Tröskeln till steg 8 är attacker som riktas direkt mot
fiendens sammanhållande identitet, i syfte att splittra motparten
och/eller slå direkt mot fiendens livsduglighet.
Steg 8: Attack mot
nervcentra
Förintelseaktionerna blir nu häftigare. Det handlar nu om att
förinta motståndarens makt- och existensgrundval, att splittra
upp motparten i bitar. Attackerna riktas mot beslutsfattande centra, dessutom
mot försörjnings- och legitimeringslinjer. Man försöker
skära av frontlinjen från kärnlandet, t.ex. misskreditera
representanter i gruppens ögon, så att de helt förlorar
sin legitimitet och maktbas. Slagen syftar till att slå sönder
det som håller motparten samman, den grundläggande identiteten,
så att motparten faller isär av sina inre motsättningar.
Man riktar sina angrepp så att motparten ska splittras i inbördes
kämpande delar. De parter som utsätts för sådana
splittringsförsök måste undertrycka de egna tendenserna
till inre konflikter, vilket ökar frustrationen och trycket inom
parterna, och leder till ett ännu större behov av att agera
fientligt utåt. Parterna disintegrerar, och det uppkommer strider
mellan ledning och grupp.
Fantasilivet befattar sig med förintelsevapen och -mekanismer. Man
beundrar effektiviteten i dessa utan att mänskliga etiska värden
blandar sig i.
Angreppen på motparten riktas mot alla tecken på vitalitet.
Förintelse av livsduglighet blir ett mål i sig. Trots detta
finns här ännu en spärr inför det totala våldet,
nämligen omsorgen om den egna överlevnadsmöjligheten.
Tröskeln till steg 9 utgörs av att man ger upp självbevarelsedriften.
Man struntar nu i den egna överlevnaden, motparten ska förintas
även om det sker till priset av den egna undergången som organisation,
grupp eller individ (i grund och botten identitet).
Steg 9: Total förintelse
I det sista eskalationssteget är drivkraften att utplåna fienden
så stark att till och med den egna självbevarelsedriften sätts
ur spel. Fienden ska förintas även om det måste ske till
priset av egen undergång. Ruin, konkurs, fängelse, fysiska
skador: ingenting spelar längre någon roll.
Alla broar är brända. Ett totalt förintelsekrig förs
nu, man skiljer inte på skyldig och oskyldig, parter eller neutrala.
Den enda motivationen när avgrunden närmar sig är att nå
visshet om att fienden också kommer att falla.
Noter
Den fullständiga framställningen av Glasls eskalationsmodell omfattar
ca. 70 sidor och finns tyvärr endast utgiven på tyska (Glasl,
1997). En förkortad version skriven av Glasl själv finns på
engelska i Glasl, 1982. Se också artikeln
om heta och kalla konflikters eskalation (pdf) som finns på Fortbildningsinstitutet.
Referenser
GLASL, F. (1982) The process of conflict escalation and roles of third
parties, in G. B. J. Bomers and R. B. Peterson, (eds) Conflict
management and industrial relations, (pp. 119-140) The Hague: Kluwer
Nijhoff Publishing.
GLASL, F. (1997) Konfliktmanagement. Ein Handbuch für Führungskräfte,
Beraterinnen und Berater, 5. Auflage. Bern: Paul Haupt Verlag.
GLASL, F. (1999) Confronting conflict. A first-aid kit for handling conflict,
Stroud: Hawthorne Press.
Jordan,
T. (2002), http://arbetsplatskonflikt.av.gu.se,
Institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs universitet.
|