När struntsaker blir stora konflikter

Det händer av och till att allvarliga konflikter startar med en till synes ganska obetydlig händelse. Anders har kanske släppt ifrån sig en syrlig kommentar om något Monika gjort. Kanske glömde Ulla i hastigheten att tala om för Fredrik att mötestiden ändrats. Det var inte illa ment, i alla fall inte mer än man tycker folk borde tåla. Men Monika och Fredrik rycker inte på axlarna utan surnar till ordentligt. Monika kräver en ursäkt av Anders. Fredrik slutar tala med Ulla och börjar göra nedlåtande kommentarer om henne till sina kollegor.

Varför blir det så här? Består problemet i att vissa personer är osedvanligt lättstötta? Man kan se det så: vi skulle slippa många obehagliga konflikter på arbetsplatser om det fanns en högre toleransnivå för misstag, opassande kommentarer och andra friktionsanledningar.

Det kan dock vara viktigt, d.v.s. göra en skillnad för kollegornas syn på Monika och Fredrik, att se lite närmare på varför Monika och Fredrik "överreagerar." Det faktum att de reagerar så starkt tyder på att för dem handlar det inte om en struntsak, utan om något betydelsefullt. I många fall när små saker väcker starka reaktioner handlar det egentligen inte om den enskilda lilla händelsen, utan om vilka spelregler som allmänt ska gälla i umgänget mellan människor. Vi människor är för vår trygghet och vårt välbefinnande starkt beroende av att människor i vår omvärld håller sig till vissa anständighetsnormer för hur man behandlar varandra. Vi signalerar ständigt till varandra att vi håller oss till de sociala spelreglerna och inte vill varandra illa, genom att le mot varandra, genom att inte gå för nära inpå varandra, genom tonfall och småprat. Vi kan tolerera en del övertramp, bara vi känner att det är undantag.

Vad Monika och Fredrik är ute efter har egentligen inte att göra med att de är så upprörda över det enskilda övertrampet (enligt deras upplevelse). De är ute efter att Anders och Ulla ska ge ett tydligt erkännande av att det var frågan om ett övertramp, så att Monika och Fredrik kan vara trygga i att de sociala spelreglerna inte förlorat sin giltighet.

Människor blir ibland upprörda över struntsaker. Egentligen är det dock inte struntsakerna själva som är kärnpunkten, utan huruvida den som gjort övertrampet är villig att hålla med om att det var ett övertramp. Så länge Anders och Ulla ser frågan som en struntsak är de ovilliga att ge en ursäkt, för de är rädda att det ska bli ett prejudikat som gör att de ständigt måste passa noga på vad de säger och gör. Om de kan se att för Monika och Fredrik handlar det inte om struntsaken i sig, utan om att upprätthålla vissa normer för hur vi umgås med varandra, kan de kanske ta frågan på mer allvar och prata om den på ett sakligt sätt. Kanske de fortfarande tycker att det som hände var något man får tåla som inte kräver en särskild ursäkt, men de kan undgå att fastna i en bild av Monika och Fredrik som hopplöst småaktiga kverulanter. De blir då möjligt att prata om den viktiga frågan om hur man ska umgås med varandra på arbetsplatsen på ett sakligt sätt.

Detta resonemang visar att det kan vara mycket viktigt att säga förlåt. Säger du förlåt till någon visar du att du märkte att det skedde något som inte borde ha skett. Du markerar därmed att du vill leva upp till de gemensamma föreställningarna om hur vi människor bör umgås med varandra. "Förlåt" är inte alltid rätta ordet. Ofta kan det kännas mer riktigt att säga något i stil med "Jag är ledsen att det blev så, det var inte något jag ville," eller "Jag beklagar att detta hände, jag hade önskat att du hade fått veta det i förväg."

 

 

Jordan, T. (2002), http://arbetsplatskonflikt.av.gu.se, Institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs universitet.